susanna boder

Tänk att jag blev förälskad i en 08a

Det är en fantastiskt känsla att veta att han som jag tycker om, tycker om mig tillbaka

När vi reste för att testa vår kompetens inom det italienska språket

 


(Padovas basilikor är magiska vänner)
(Visa ord från gymnasieskolan vi besökte)


(Elsa var så fin på torget utanför slottet där familjen Esté i Ferrara)

(Jag drack capuccino med Al pacino i Bologna)

 

Såhär ser en tonåring ut

En tonåring med stressproblem, ångest, lider av osäkerhet och kroppskomplex har ni säkert alla hört talas om förrut. Som inte är speciellt nöjd med tillvaron, får ofta klaustrofobiska och ångestladdade attacker. Dessutom finns ofantligt stor osäkerhet kring framtiden, haten mot order från hemmet och skolan växer snabbare än könshåret. Det är en period då jag ska lära mig att flyga själv utan att min mamma (i mitt fall) alltid är närvarande. Jag förväntas kunna rösta om 66 dagar, jag förväntas kunna presetera bäst i allt jag gör, jag borde extrajobba, borde sminka mig, ha en partner, kunna lite på människor, ha en förebild men ändå vara säker i mig själv. Perioden går egentligen ut på att förändras, formas, utvecklas. Från barn till vuxen. Men ändå är kraven på mig högre än någonsin. 
Ett konkret exempel är att jag ständigt bedöms, på arbetsplatsen och i skolan, då tvingar jag mig själv att fokusera 100% på något som jag inte ens vet om jag är intresserad av. Kanske vill jag läsa en bok som inte skolan säger till mig att läsa, eller hinna med teaterlektionerna i bagis på torsdagskvällar istället för ställa in pga plugg. Jag är i en period då vissa dörrar öppnas, men de flesta stängs eftersom jag sakta men säkert tar mig igenom något som kallas uteslutningsmetoden. Låt mig vara, lita på mig för jag förväntas ju kunna allt ändå.

/Uppriven tonåring som helst skulle börja skriva till KP och Grynet för att bli hörd

 

När du drömmer finns det ingen gräns

Jag sjunger för klara av vardagen kompisar. Även fast jag önskar att spotlighten någongång skulle vara riktad på mig och mitt storband skulle älska att samarbeta med mig. Saxofonerna skulle klinga och alla skulle jubla. Precis som alla producenter och agenter jag skulle ha, också skulle göra när jag efter många om och men gått med på att skapa musik åt dem. I det där, det där drömlivet som kanske inte är så glamoröst som det låter. Men det är min dröm, att mitt levebröd vad skapad av det jag tycker är roligast. 

Kolla uppåt

Du kommer snart att få möjlighet att kunna njuta av solen. Den kommer ge din hy en gyllene ton som du kommer älska, genom den kommer du sluta bära smink. För du känner dig vacker ändå.
Framåt kvällen blir det skymning och himlen blir mörkare, då visas de vackra molnen. Titta på dem. Njut. För de speglar exakt vad du vill, just då, i den stunden kan du bestämma vad du ser. Den känslan kommer aldrig igen. 

Men åh så magiskt 

Sanningen borde få vara det mest intressanta

Visst får vi drömma, drömma om frihet, drömma om människor, om en känsla. Men får vi drömma om att fly? Är det tilllåtet att berätta om drömmen jag hade där det mest tragiska hände. Jag blev lämnad, du bröt ett löfte och jag blev drabbad.
Är det okej för mig att ifrågasätta om drömmen verkligen var en dröm eller om det speglade ett annat perspektiv på verkligheten. Ångesten. Rädslan för att bli lämnad. Den är inte accepterad. 
Jag får ringa dig om någon varit elak, jag får komplimanger för att stilla tanken om att jag blivit rund om öronen. Men får jag verkligen prata om min nästintill konstanta ångest? Den blir värre, viljestyrkan blir svagare och svagare desto mindre jag får prata om det

Jag tvingas in i en vardag där jag inte trivs. Men vet jag vad jag vill? Nej. Jag vet bara vad jag inte vill. Sån har jag alltid varit. Det jag håller på med är att leva efter uteslutningsmetoden, och vägen är lång till jag hittar ett slut som jag anser är lyckligt. Låt mig vara LÅT MIG LEVA

När jag fryser försvinner demonerna

Det är i skidbacken, precis innan jag kastar mig utför backen lika rädd är jag varje gång lika skakig osäker på om min skidteknik kommer hålla ett åk till eller om detta som jag befarar är mitt sista åk. någonsin. Det är då jag lär mig leva i nuet. På något sätt lyckas jag springa ifrån demonerna i mitt huvud som försöka styra och ställa i min vardag annars. Men det är bara just då. Under de få minuterna som jag är lycklig, levande och stark. Jag tänker bara på hur många svängar jag ska ta, att rumpan börjar bli lite kall, fötterna lite stela, benen börjar få mjölksyra och ilksan kommer över att mor min hade rätt angående "en extra tröja". Det där andra är som bortblåst, hur jag ser ut, om jag är underhållande nog, stressen över uppsatsen, om någon verkligen tycker om mig eller bara låtsas för att sen kunna krossa mig i tusen bitar. Nej han står ju ändå nere vid liften och väntar på mig. Kanske, kanske inbillar jag mig själv, eller så är det demonerna, vanföreställningarna, rösterna. Äsch vad ni nu vill kalla dem

Frågan är hur jag ska kunna ta med mig det? Nu har jag vetskapen om när det är aktuellt, men rädslan för att bli besviken överväger.

Mitt ute i ingenstans var vårt hem i några dagar, osäkert om det ligger i Sverige eller Norge men vad gör det. Dagarna bestod av skidåkning, choklad och korvgrillningspauser, medan kvällarna fylldes av brädspel, brasa och ostbågar. Idylliskt och behövligt. Juste vi hade ingen uppkopling i telefonen överhuvudtaget vilket resulterade i djupare prat och mindre stress. Tänk på den hörrni. Därför avslutar jag blogginlägget nu. 

Hej min vän

Hon spenderar året i Kenya, där hon trivs vilket gör mig glad. Inte lika glad som om hon skulle vara här hemma hos mig. 
Då kunde vi pratat, druckit kaffe, jag skulle kunna irriterats på hur långt bort hon bodde (ingenting jämfört med Kenya) prutta på varandra och hålla på med olika saker som förmodligen skulle irritera våra föräldrar.

Kära Michelle, du är så saknad. Ditt lojala sätt att vara, acceptansen av allas varande och sist men inte minst ditt underbara skratt.