susanna boder

Vems fel är det?

Vems fel är det att jag mår dåligt. Vems ansvar är det att det ska vända? 

Enligt samhället ska jag söka hjälp, vilket jag har gjort. Men när jag sitter där, önskar jag endast att hon berättar för mig hur jag ska göra för att må bättre. Även fast jag vet att hon försöker få mig att hitta lösningen innuti mig. Men vore det inte bäst så? Lättast så? Om hon sa och jag gjorde. 
Då hade jag kunnat spenadera alla mina dagar med att älska, njuta och bara vara. Vara glad. 

Istället så kämpar jag med att hitta lösningen med hennes stöd såklart. Men det tar energi och framförallt tid. Det förstör relationer, får mig att få dåligt samvete över hur jag agerar. Jag tvingas nu i utvecklingsfasen känna dåligt samvete över min personlighet. Då jag blandar ihop min psykiska ohälsa med min personligthet. Är inte det lika hemskt som att kalla cancer för en del av mig. 
Nej - en har cancer, en är inte cancer.
Därför känns det för mig ofattbart att jag konstant måste stå till svars för mitt mående, vilka situationer jag inte klarar av, och att berätta hur jag mår, det klassas då som om jag vore känslig. Inte sjuk, utan känslig

Jag vet inte vad jag vill få ut av det jag skriver här, men bara berätta att jag är arg. Arg på att tvingas tillfriskna själv. När jag väl ha fått hjälp så vill jag att hon ska få mig frisk. nu. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas