susanna boder

När jag fryser försvinner demonerna

Det är i skidbacken, precis innan jag kastar mig utför backen lika rädd är jag varje gång lika skakig osäker på om min skidteknik kommer hålla ett åk till eller om detta som jag befarar är mitt sista åk. någonsin. Det är då jag lär mig leva i nuet. På något sätt lyckas jag springa ifrån demonerna i mitt huvud som försöka styra och ställa i min vardag annars. Men det är bara just då. Under de få minuterna som jag är lycklig, levande och stark. Jag tänker bara på hur många svängar jag ska ta, att rumpan börjar bli lite kall, fötterna lite stela, benen börjar få mjölksyra och ilksan kommer över att mor min hade rätt angående "en extra tröja". Det där andra är som bortblåst, hur jag ser ut, om jag är underhållande nog, stressen över uppsatsen, om någon verkligen tycker om mig eller bara låtsas för att sen kunna krossa mig i tusen bitar. Nej han står ju ändå nere vid liften och väntar på mig. Kanske, kanske inbillar jag mig själv, eller så är det demonerna, vanföreställningarna, rösterna. Äsch vad ni nu vill kalla dem

Frågan är hur jag ska kunna ta med mig det? Nu har jag vetskapen om när det är aktuellt, men rädslan för att bli besviken överväger.

Mitt ute i ingenstans var vårt hem i några dagar, osäkert om det ligger i Sverige eller Norge men vad gör det. Dagarna bestod av skidåkning, choklad och korvgrillningspauser, medan kvällarna fylldes av brädspel, brasa och ostbågar. Idylliskt och behövligt. Juste vi hade ingen uppkopling i telefonen överhuvudtaget vilket resulterade i djupare prat och mindre stress. Tänk på den hörrni. Därför avslutar jag blogginlägget nu. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas