susanna boder

Bilden togs under en av många buffémiddagar

Jag tror jag är en sorts människa som motvilligt fastnar i mönster och vanor. Och när jag väl har fastant, så finner jag det ofantligt svårt att komma ur. Kanske är jag inte speciellt och unik inom detta, vilket bara vore skönt för då slapp jag vara ensam, men jag vill uppmärksamma något! Något som jag redan satt tänderna i och nu vill dela med mig. Lyssna

Jag begav mig som pirrig och sprattlig 16åring till huvudstaden för att leta efter lyckan. I stil med Monica Zetterlund men inte lika ballt. 
Under första året hatade och älskade jag det såkallade "nya livet". Jag skaffade mig fina vänner, var öppen, uttåtriktad mot allt som rörde sig och fick på så sätt många nya bekanta, väldigt snabbt. 
Allt var nytt, skolvägen, skolmaten, dialekten, möjligheterna, politiken skilde sig drastiskt, och jag blev uppmärksammad som säker tjej. 
Mums tänker vissa, oj tänker jag. 
Under förra sommaren, reste vi runt i ett litet gäng och upptäckte lika mycket av europa som av oss själva. Det var under den tiden då jag kom på hur ytligt jag har levt, och hur jag skulle vilja lugna ner mig till nästa läsår. Själen skulle kunna hinna komma ikapp de många intrycken.
Jag hade då, som jag har nu, en pojkvän som hjälper mig med min resa i mig själv. 
Nu lever jag ett snäppet lugnare liv, äter asiatisk buffé som en vana. Studerar. Jobbar varje tisdag och spelar teater varje torsdag. Tränar så ofta jag kan. Umgås med min pojkvän. Träffar lite kompisar ibland. Jag har rutiner helt enkelt.
Folk säger ju att en konstnärssjäl är kreativ och stökig på arbetet men strukturerad privat. Är det det jag verkligen är? Eller försöker jag låtsas för att kunna platsa in i någon slags mall som konstnär, när jag egentligen vill vara stökig i huvudet till vardags också

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas