susanna boder

Vems fel är det?

Vems fel är det att jag mår dåligt. Vems ansvar är det att det ska vända? 

Enligt samhället ska jag söka hjälp, vilket jag har gjort. Men när jag sitter där, önskar jag endast att hon berättar för mig hur jag ska göra för att må bättre. Även fast jag vet att hon försöker få mig att hitta lösningen innuti mig. Men vore det inte bäst så? Lättast så? Om hon sa och jag gjorde. 
Då hade jag kunnat spenadera alla mina dagar med att älska, njuta och bara vara. Vara glad. 

Istället så kämpar jag med att hitta lösningen med hennes stöd såklart. Men det tar energi och framförallt tid. Det förstör relationer, får mig att få dåligt samvete över hur jag agerar. Jag tvingas nu i utvecklingsfasen känna dåligt samvete över min personlighet. Då jag blandar ihop min psykiska ohälsa med min personligthet. Är inte det lika hemskt som att kalla cancer för en del av mig. 
Nej - en har cancer, en är inte cancer.
Därför känns det för mig ofattbart att jag konstant måste stå till svars för mitt mående, vilka situationer jag inte klarar av, och att berätta hur jag mår, det klassas då som om jag vore känslig. Inte sjuk, utan känslig

Jag vet inte vad jag vill få ut av det jag skriver här, men bara berätta att jag är arg. Arg på att tvingas tillfriskna själv. När jag väl ha fått hjälp så vill jag att hon ska få mig frisk. nu. 

Äldre men troligtvis inte visare

Idag spatserade vi omkring vid Zinkens alla smultronställen efter att jag tog ytterligare ett hål i örat. Har ni tänkt på hur när något gör så fruktansvärt ont, hur allt runtomkring plötsligt blir vackert? - Inte direkt såklart, i stunden drabbas en mer utav en slags panikslagen chockattack då en spänner alla muskler. Men när den smärtande känslan släpper, känns hela världens möjligheter som om de är på ett måttligt avstånd. Kanske är det för att en då tvingas in i en överdrös av endorfiner för att kompensera, men lyckan är nästan oemåtståndlig. Är det så knark och självskadebeteende fungerar? - För att uppnå någon slags övernaturlig oäkta känsla. Så kids, ta hand om er.

När tar det fart

När bröjar det? När kommer möjligheterna? När händer dem där oförutsägbara tingen som den äldre generationen talar så glatt om?
Jag känner mig redo. Inte vuxen, men mogen nog att kunna ta ansvar för mina egna misstag. Arton om 33 dagar. Ung men inte dum. 
Redo att dricka en öl eller två, redo för bankmöten, få mer betalt i lön, hitta snyggare personer på tinder.. javisst är jag redo. 
Vill se möjligheter istället för skyldigheter
Vill se hur världen mår
Vill veta massa kul och inte bara det som står i läroböckerna.

Så livet! Come at me

Himlen är fan oskyldigt blå

2 maj.

En dag har gått sen jag demonstrerade för välvilja och kärlekens röda färg. Eller igår byttes den ut mot rosa. Rosa och rött. Det är mina färger det

Bilden togs under en av många buffémiddagar

Jag tror jag är en sorts människa som motvilligt fastnar i mönster och vanor. Och när jag väl har fastant, så finner jag det ofantligt svårt att komma ur. Kanske är jag inte speciellt och unik inom detta, vilket bara vore skönt för då slapp jag vara ensam, men jag vill uppmärksamma något! Något som jag redan satt tänderna i och nu vill dela med mig. Lyssna

Jag begav mig som pirrig och sprattlig 16åring till huvudstaden för att leta efter lyckan. I stil med Monica Zetterlund men inte lika ballt. 
Under första året hatade och älskade jag det såkallade "nya livet". Jag skaffade mig fina vänner, var öppen, uttåtriktad mot allt som rörde sig och fick på så sätt många nya bekanta, väldigt snabbt. 
Allt var nytt, skolvägen, skolmaten, dialekten, möjligheterna, politiken skilde sig drastiskt, och jag blev uppmärksammad som säker tjej. 
Mums tänker vissa, oj tänker jag. 
Under förra sommaren, reste vi runt i ett litet gäng och upptäckte lika mycket av europa som av oss själva. Det var under den tiden då jag kom på hur ytligt jag har levt, och hur jag skulle vilja lugna ner mig till nästa läsår. Själen skulle kunna hinna komma ikapp de många intrycken.
Jag hade då, som jag har nu, en pojkvän som hjälper mig med min resa i mig själv. 
Nu lever jag ett snäppet lugnare liv, äter asiatisk buffé som en vana. Studerar. Jobbar varje tisdag och spelar teater varje torsdag. Tränar så ofta jag kan. Umgås med min pojkvän. Träffar lite kompisar ibland. Jag har rutiner helt enkelt.
Folk säger ju att en konstnärssjäl är kreativ och stökig på arbetet men strukturerad privat. Är det det jag verkligen är? Eller försöker jag låtsas för att kunna platsa in i någon slags mall som konstnär, när jag egentligen vill vara stökig i huvudet till vardags också

Idag är en sån dag då jag suckar mig igenom skoldagen och försöker andas tungt. Är sjuk och allmänt ointresserad om vad dagen har att erbjuda.

Naturen får starkare färger och jag får starkare känslor

Allt ska pirra. Hela jag ska flyga av känslor som kärlek, bekräftelse, solbrända kinder. Kanske mår en bättre av ljus, eller är detta något vi alla inbillar oss för att tvingas överleva en ny årstid. Enligt mig är det roligare med sol än med slask, men påverkar det mitt psykiska mående, bekräftelsebehov, ångesten. Ångesten, försvinner den automatiskt med solen? Det är det jag har hört, och det är det jag hoppas på.

Låt oss vara öppna mot förändring, för det behöver jag 

Under ytan finns bara drömmar

 

I vårsolen ska alla ljus bli klarare
Där ska jag se nya färger 
Mina drömmar ska bli verklighet
Ljudet av brusande vatten
Ljudet av vind genom körsbärsträden
Ska bli min vardag
Jag ska bli nöjd 

Min ensamhet ska bli botad
Stressen ska bli botad med ljuset
Endorfiner ska flöda fritt när jag cyklar
Dofterna ska bli starkare 
Hela livet ska vara nytt och klart
Och jag ska vara glad